Ansökningar!
Nu är det bara lite finslip kvar på ansökningarna innan jag skickar in dem. Det närmar sig med stormsteg och det är sjukt spännande, samtidigt som det självklart är lite pirrigt! :) Men roligt såklart! Jag vill testa vad jag kan, och om det inte räcker till får man försöka igen året därpå. DÅ har jag iallafall fått en erfarenhet av att ansöka och hur det går till på sådana auditions. Jag måste jobba på min postivitet. Det är enkelt att vara negativ, men man kommer inte långt med det!
Det känns lite som att man kastar sig ut och inte riktigt vet vart man ska hamna. Men jag har någorlunda kontroll på läget, annars skulle jag inte utsätta mig för det här.
Det är svårt att veta vart man ska hamna i framtiden. Hur ska allt gå till? Ska man jobba eller plugga vidare? Orkar man inte med detta land kanske man väljer att resa o jobba utomlands... Jag tycker det är jättejobbigt att behöva tänka på sånt ju! Jag vill inte ta studenten.... jo det är klart att jag vill! Men jag vill inte inse det som ska hända efter studenten. Liksom, dagen efter studenten - hur kommer det kännas: Panikångest! Näe, inte kul.
Det jag hoppas och tror är att det verkar läskigare än vad det egentligen är. Det är klart man vänjer sig vid det livet också. Det tar väl bara 12 år att vänja sig (åren man har gått i skolan), så är man på banan igen ;)
Audition kommer äga rum i mars/april! Nervöst! Men, that's life. För att komma nånstans måste man anstränga sig och har självförtroende.
Tycker det här är lite läskigt, men jag ser framemot alltihopa! :) Jag vill det här!
Sjuk :(
I onsdags kom jag hem från en händelsrik och arbetsam friluftsdag. Först gick vi en långpromenad på nästan 2 timmar. Sen var det lunch. Och sen upp o hoppa igen, eller rättare sagt åka igen. Konståkning var det nästkommande. Gosh! Kände mig direkt som bambi på hal is. Det var en jätteduktig instruktör som instruerade oss i gruppen. Det såg ju så lätt o smidigt ut där hon åkte fram o tillbaka, sidleds, baklänges, you name it! I vissa fall kan man få känslan av att man är minst lika duktig, men här var det nog ganska mycket tvärtom. Det blev mer en skräckblandad förtjusning. Jag vill ändå sammanfatta konståkningen som otroligt roligt, men plågsam. Man ska ju helst ha skridskor som sitter på foten och att man inte behöver kämpa för att ens ta sig fram på isen. Ytterst irriterande! Jaja.. jag lärde mig massa och det var kul = huvudsaken.
Jag kommer hem. Inser att jag fryser. Skit, har säkert blivit kall. (Efter att ha gått i skogen mestadels av promenaden, men sedan också pulsat i meterhög snö gör det inte bättre. Och att dessutom ramlat - självklart med flit - under skridskoåkningen gör det inte heller så mkt bättre.) Måste byta kläder. Byter kläder, äter sedan middag. Senare på kvällen är jag varm, ovanligt varm. I kroppen, i ansiktet. Mina ögonlock hänger och jag snuvar. Jag tänker att det nog går över. Hoppas det inte blir värre.
I torsdags vaknade jag tidigt. Kände direkt att jag inte mådde så bra alls. Hade 38 graders feber. Kanske inte är så jättemycket, men det kändes värre. Var tokförkyld helt enkelt. Usch.
Idag känner jag mig iallafall bättre. Snuvan är inte så galen som den var förut, tack o lov. Kliar lite i halsen dock. Det finns inte så mkt man kan göra. Bara ta det som det kommer. Det är en irriterande grej. Förkylning är irriterande för att vi inte kan styra den. Det gör oss (i alla fall mig) lite smått vansinnig och ibland förtvivlad. Fatta isåfall vilka kontrollfreak vi är. Tänk om det är planerat när man ska bli sjuk. Scary. Kom o tänka på det nu. Då har det säkert nåt med ödet att göra. Säkert. Om man nu tror på ödet.
Jag har på senare dar, alltså under mina dagar som sjukling fått en ny hobby. Nämligen stickning. Det är tidsfördriv, man känner sig kreativ och bara allmänt underhållande. Najs :)
Nä, nu är jag trötter. Bra iallafall att jag orkar skriva. Frikshetstecken I suppose. :)
